Somna med Henrik

00:00 Hej och välkommen till Somna med Henrik. 00:09 Ditt skenheliga skärkuturi. 00:19 Din spetskompetenta spetälska i natten. 00:30 Det är jag som är Henrik. 00:34 Och det är du som är somna. 00:36 Och det är som det är. 00:40 Det som händer, händer. 00:43 Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. 01:07 Hej somna. 01:11 Hej. 01:12 Jag vill börja med att säga vad kul att så många har laddat ner och börjat använda appen. 01:19 Somna med Henrik-appen. 01:22 Ska jag börja med att säga några korta ord om den? 01:26 Jag har byggt den alldeles själv. 01:29 I somras. 01:31 Största delen av appen byggde jag på midsommaraftonen. 2026. 01:39 På balkongen. 01:41 Det var ingen i stan. Bara jag som satt själv och byggde en app. 01:46 Och... 01:48 Det har varit jättekul. I den här appen. 01:51 Det är liksom en dedikerad plats för sådana med Henrik kan man säga. Och jag har alla möjliga fantasier om vad jag ska göra med den i framtiden. Du får jättegärna skriva. Om du använder appen får du jättegärna skriva till mig och berätta. 02:03 Vad du själv skulle vilja fanns med där. 02:06 Både på kort sikt och lång sikt. 02:12 Om du är en som redan prenumererar på Premium så är det väldigt viktigt att du förstår följande information. 02:21 Ditt konto på Sommar med Henrik Premium är inte samma som i appen. Du kan alltså inte bara automatiskt använda din reklamfria och extraavsnittsbaserade prenumeration i appen utan det är två olika satsningar. 02:40 Den vanliga premium-prenumerationen finns kvar för de som redan prenumererar på den. Så ingen måste byta till appen. Men det är många som skriver och undrar hur de ska kunna lyssna reklamfri till appen. Och då är mitt svar på frågan, du måste helt enkelt teckna ett nytt konto där. Och då förslagsvis, om du är nöjd med det, säga upp ditt andra konto. 03:04 Det är dyrare i appen, vill jag förvarna. Och det är för att det är ett mycket finare bygge som jag vill ta mer betalt för. 03:12 Men man kan också lyssna gratis, precis som vanligt i appen. 03:18 Så om du inte redan har gjort det så ladda ner den och prova. Och den finns dessutom också bara än så länge. Dessutom finns den bara till iPhone. Men den kommer till Android också. Snart. 03:32 Men det är jag som gör allting så jag måste bara lära mig hur man gör det. 03:38 Men det går snabbt. 03:40 Så det kommer snart, lovar jag säga, utan att veta exakt tidsdatum. 03:46 Tidsdatum. 03:50 Tidslucka. 03:53 Okej, det var det. 03:55 Nog med information. 03:57 Du har ju kommit hit för att du vill ha resultat. 04:04 Du vill att det ska hända grejer med dig. 04:07 Eller inte hända kanske. 04:09 Du vill att jag ska vifta lite med min magiska trollstav. Och försätta dig i ett tillstånd av djup avslappning. 04:19 Och som vanligt vill jag bara då flagga med mina brasklappar och säga att det vet jag inte hur man gör. 04:29 Jag har ingen universal lösning eller quick fix för hur man försätter folk i sömn. 04:37 Det enda jag gör här är att jag pratar. 04:40 Utifrån vad jag själv just nu hittar på och tänker på. 04:46 Och det har ju då visat sig vara lugnande. Men jag pratar också om saker som är upprörande ibland. Saker som är störande och skrämmande och så. Men jag försöker ju göra det med samma jämn mod så att säga. Jag försöker göra det med den här rösten. 05:08 Och som jag upprepar in absurdum. Men det behövs upprepas då och då. Så är jag ju av åsikten av att ingenting av det som är besvärligt och otäckt i livet försvinner ju bara för att vi är tiger om det. 05:23 Ingenting av det som stör oss försvinner ju bara för att vi ska sova. 05:28 Det bryr sig inte faktumen om. 05:31 Om du just nu ligger där med ett oomkullrunkeligt faktum som stör dig och gör dig besvärad. 05:39 Då finns det liksom inga sätt att komma undan det. Eller rättare sagt, det kanske det finns. Men enligt min erfarenhet så finns det inga sätt att bara stoppa fingrarna i öronen och låtsas som att det inte finns det där som skrämmer en eller besvärar en. 06:01 Det enda sättet, för mig i alla fall, att dela med saker som besvärar och skrämmer och stör, det är att hitta en väg igenom det. 06:18 Att se om det finns ett litet hål i den där väggen av motstridighet och oomkullrunkelighet. 06:26 Och... 06:30 gina igenom det liksom ut på andra sidan en grej som ibland lyckas för mig långt ifrån varje gång men ibland så lyckas det här för mig om jag har en känsla av ibland när jag ska sova så kan det komma en tanke som typ är så här och nej tänk om det händer 06:57 Och vissa dagar när man är skör eller bara när man är mottaglig för sånt då känns det som att den tanken slår ner igen som en blixt. 07:12 Hela kroppen blir helt stel och man blir klarvaken. 07:18 Och då är det ju lätt att sömnen blir helt förstörd. 07:25 Men då har det ibland lyckats mig så här. 07:29 Då har jag i samma ögonblick som, eller inte i samma ögonblick, men ögonblicket eftersom den här blixten, den här tanke blixten slår ner i mig. 07:39 Så tänker jag, har jag hunnit kapp mig själv och tänkt, okej, stanna här. 07:46 Frys. 07:47 Frys i detta tillstånd. För det är ju precis där som man är så duktig på att ta till olika skyddsmekanismer. När den där otäcka tanken slår ner igen som en blixt så är man ju väldigt snabb. Det är nästan automatiskt att fly in i olika saker. Antingen nej, nej, tänk inte på det. Tänk inte på det. 08:11 Och det lyckas ju ibland. 08:13 Ibland kan det ju hända att man 08:17 Att man lyckas stänga dörren innan den har öppnats fullt så att säga. Men det är ju väldigt sällan enligt min erfarenhet i alla fall. För mig själv. 08:28 Utan oftast när man tänker nej nej nej tänk inte det. Då är det nästan som att dörren öppnats ännu snabbare och sen är man i det. 08:37 Eller så tänker man man flyr in i någon annan tanke. 08:45 Eller en känsla. Ilska kanske. 08:48 Eller en amorf. 08:50 Overbaliserad oro. 08:57 Men de gånger när det lyckas. Det är långt ifrån alla gånger. Men då hinner jag ibland tänka. 09:05 Stopp nu. Gå ingenstans. 09:08 Efter att detta har hänt. 09:12 Fly inte. Stå här. Det betyder ju inte att man ska förstärka den där känslan. Den där tanke, blixten. Det här är bara att man ska stanna och mentalt bestämma sig för att man inte ska ta väger någonstans med den här känslan. 09:30 Och nu har jag sagt det sex gånger att jag nästan aldrig lyckas med detta. 09:35 Men när jag gör det då öppnar sig ibland en liten spricka i det här otäcka faktumet som har tagit plats i mig. 09:49 Då kan det skölja över mig för jag kan göra mig liten och låta den här... Nu är det många liknelser i en här men... Okej, jag får bryta ner det. Jag får ta det från början. Så tankeblixten slår ner det. Tänk om det här händer. 10:06 Framför mig då finns en stor våg. 10:10 av detta otäcka då finns det olika sätt automatiskt att försöka skydda sig mot den där vågen eller komma undan från den men om man hinner i kapp sig själv och säger okej, jag ska stå här nu då ser man vågen komma rusande mot den men man bestämmer sig för att hära ut, stå kvar då kommer vågen och krossar den nästan det känns som att den bara bänger in över den och lägger hela sin tyngd på en men det är en våg Och den försvinner på andra sidan. 10:44 Och då skulle man kunna tro att det känns som en stor lättnad och seger och så. 10:49 När man har tagit sig igenom vågen. 10:53 Men det upplever inte jag. 10:59 Jag upplever att jag ofta känner en slags tomhet. 11:07 Och det där är ju spännande tycker jag, för vad berättar det om mig? Det berättar ju att mycket av det som jag har byggt upp som mig, som väggar och golv och tak i mig, det består av min rädsla och mitt skydd mot de här otäcka tankarna. 11:26 Det är nästan lite sorgsamt när vågen har dragit förbi och jag är kvar. 11:34 Vad ska jag nu göra av mig själv? Vad ska jag nu ta vägen liksom? 11:41 Förstår du vad jag menar sådana? 11:44 Tomheten när en väldigt stark känsla har dragit förbi och man inte har försökt fly från den eller skydda sig mot den. 11:54 Utan man har bara låtit den gå igenom en eller gå igenom den. 12:01 Det här kan man göra, eller jag brukar göra för att öva mig så brukar jag göra det här på lite enklare känslor som inte kräver allt av en. Och jag vet att jag har pratat om det här förut så förlåt om du tycker att det här är gammal skåpmat nu då. Men till exempel du vet sådana här minnen man har av någonting pinsamt man har sagt eller gjort. 12:24 Det finns ju ungefär 4 000 olika saker som jag har gjort eller sagt i mitt liv som jag varje gång jag tänker på det så drar det ihop sig av ångest i mig över att jag sa eller gjorde just det där. 12:38 Men det är inte så farliga känslor som till exempel den där otäcka tanken som slår ner en när man ska sova. Tänk om det här händer och sådär. 12:49 Det är svårare för de känslorna är starkare. Men en sån där cringe-känsla, pinsamhetskänsla. 12:55 Åh nej, varför sa jag så? 12:57 Den kan man öva med utan att det blir för allvarligt. Utan att det känns för farligt. 13:03 Så nästa gång det kommer en sån där känsla. Åh nej, varför sa jag så? 13:07 Prova då att bara aktivt bestämma dig för Att inte ta vägen någonstans med det. 13:16 Det tar ju ett tag att identifiera vad det är man gör som konstituerar flykt eller skydd. 13:29 Det tar ju ett tag av funderande och övande innan man känner igen de mekanismerna hos sig själv. 13:38 Men det går ganska snabbt tycker jag. 13:44 Bara man vågar stanna i det. Jag har en annan sak som jag brukar öva mig på. Och det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig. 13:54 Nu är jag jätteprivat här då. Jag har ju som bekant så har jag ju 14:06 En liten släng av panikångest. 14:09 Och det här sitter ofta ihop med sväljmekanismen hos mig. 14:13 Alltså när jag till exempel har vätska i munnen. 14:17 Och så är det som att jag får någon slags otäckt tvångstanke att jag inte kan svälja riktigt. 14:22 Och att det sitter ihop med andningen och svälj. Det blir som en låsning. Och där växer alltid paniken. 14:30 Och det här gör att till exempel när jag kör bil. Så tycker jag att det är otäckt att dricka vatten. För att tänk om den där känslan kommer medan jag kör. Jag vet ju att det här är jättekonstigt sådana. Men det är ju konstigt. Vi är ju konstiga. Någonstans någon gång. 14:46 Så har den här. 14:49 Och jag tycker det är så fascinerande. 14:53 Någonstans någon gång så har jag lärt mig att det här mönstret hos mig blivit en automatiserad process. 15:07 Så igår, utan någon egentligen orsak alls. För det är inte alltid det är så här. Det kommer i perioder. Men igår så satt jag i soffan framför tvn. Och så hade jag ett glas med vatten på bordet. Så började jag mig fram och skulle dricka ur det här vattnet. Och jag var själv hemma. Det var ingen laddad situation eller någonting sånt. 15:31 Men då... 15:33 Tog jag det här glaset med vatten och så hällde jag in det i munnen. Och så kom den här panikkänslan av att jag inte vet hur jag ska svälja. 15:43 Det är som en låsning. 15:45 Och paniken växer. 15:48 Jag tror att det har att göra med att det är en ganska prekär grej det där. Med vätska i munnen. 15:58 Det sitter ihop med andning och massa andra saker. Det är något slags... 16:04 tvångstanke slash panikångsattack och det som brukar det jag brukar göra för att häva de här grejerna det är att jag harklar mig eller typ reser mig upp eller gör någonting med kroppen för då försvinner det här liksom låsta läget Men istället då så hann jag i kapp mig själv när det här kom i soffan. Och så sa jag till mig själv i huvudet alltså. Stanna här nu. 16:32 Så jag satt kvar där med vattnet i min mun. 16:36 Och försökte bara registrera vad det var som kändes. 16:43 Och jag kan inte nog beskriva sådana hur meningsfullt det här känns att göra. 16:50 Därför jag är ju inne och petar i någonting som är helt automatiserat och som om inte jag själv hade åskodliggjort det här hos mig själv så hade jag aldrig någonsin ens reflekterat över varför det är som det är. 17:02 Istället hade jag gått omkring och aktat mig för att dricka och svälja saker under vissa faser och perioder i mitt liv. 17:11 Och så kan man liksom inte ha det. 17:15 Det här är inte så allvarligt. Det är inte som att det påverkar mitt liv i någon mening. 17:21 Men det är ju besvärligt när det sker. Jag får tårar i ögonen när jag pratar om det. 17:30 Jag känner att det är något av det mer meningsfulla jag kan ägna mig åt. 17:37 Att på riktigt, med lite äkta nyfikenhet, försöka Förstå vad det är som händer när det händer. 17:49 Jag tycker överhuvudtaget att vi är skyldiga av oss själva att vara lite mer nyfikna på de automatiska processerna i oss som gör att vi gör det vi gör. 18:01 Är det vi är. 18:08 Och innan du nu sätter på dig träskorna i hallen 18:14 Går ut i snön. För det är snöarna i den här bilden. 18:20 Och klättrar upp för den smala rostiga stegen. Järnstegen som går utanpå kyrktornet. Och ropar ut från kyrktornets topp. Invid tuppens likgiltiga svarta metallyta. 18:39 Att Henrik Ståhl är väl ändå höjden av navelskåderi. Som sitter och pratar om att fokusera på någon liten automatiserad grundrädsla man har som Gud vet varifrån den kommer. Och gör den stor och ger den en plats i sitt liv. 18:55 Inte bara att leva på. 18:57 Sluta tänk så mycket. 19:00 Så vill jag bara säga att så där kan man ju säkert leva om man är ladd åt det hållet. 19:10 Men för alla oss som är lite benägna att lyfta på stenar inom oss och utom oss så är det där inte en metod som går att applicera. Det var en som sa åt mig, det är många som har sagt åt mig genom åren att jag tänker för mycket. 19:32 Det är ungefär som att säga ditt hjärta slår för mycket. Eller du andas för mycket. Eller du drar i för mycket luft när du går ut och går. 19:43 Jaha, vad ska jag göra åt saken? 19:46 Man kan inte tänka mindre. 19:52 Och vad betyder det ens? 19:55 Vad betyder det när någon säger att du tänker för mycket? 20:01 Du tänker för lite. 20:03 Det kan man ju också få höra i och för sig. Men då anspelar det på andra saker. Du tänker efter för lite kanske eller någonting. 20:12 Men jag tycker att man oftare får höra eller ja men någonting säger mig att det finns större kritik mot dem som tänker för citat för mycket än dem som tänker citat för lite. Även om jag skulle vilja våga sträcka mig ut och våga påstå att Det är någon större andel människor som tänker för lite än de som tänker för mycket. 20:39 Och att... 20:41 Vad ska vi göra då med den här tankeförmågan om vi inte får hålla på och tänka på saker? 20:52 Ja, det som hände i alla fall när jag satt där med vattnet i munnen. 20:57 Det var ingen... 21:00 uppenbarelse det var inget elegant det var inga inga fjäll som föll från mina ögon det var ingenting egentligen Och jag kände dessutom en svag skamkänsla efteråt eftersom jag på ett sätt misslyckades. Jag vågade inte hålla igång det. 21:29 Jag vågade inte löpa hela linan ut. 21:34 För jag vet fortfarande inte vad som händer om jag låter den här panikkänslan en topp just i de lägena i mitt liv. 21:42 För det är fortfarande lite för otäckt för mig. 21:45 Jag tycker fortfarande att det är för skrämmande. 21:51 Det är en panik som inte har några ord. 21:56 Det finns ingenting jag är specifikt orolig för. Jag är inte rädd för att sätta halsen eller sådana saker. 22:04 Det är någonting djupare. Någonting existentiellt. Där jag i sväljande ögonblicket blir lämnad hängande. I någon typ av avgrund. 22:17 En hudlöshet och en skörhet som skrämmer mig. Som ingenting annat skrämmer mig. 22:25 det och yrsel för mig det sitter lite ihop då och yrsel är fortfarande också någonting som jag har väldigt svårt att bara låta vara utan då måste jag upp och vidta olika försvarsåtgärder då när jag blir yr i huvudet men jag är i alla fall närmare att komma åt detta nu än jag har varit tidigare i mitt liv Och jag är genuint nyfiken på vad det är som gör att det blir som det blir i mig. 23:03 Vad det är som gör att jag känner som jag känner. 23:09 För jag har ju den här maskinen, min kropp. 23:14 Den har mjukvara och hårdvara. Och det är egentligen bara jag som kan förstå den. 23:21 I den mån man kan förstå någonting alls. 23:24 Det är bara jag som har möjligheten. 23:30 Det är bara jag som har nycklarna till det här stora, stora rummet som är jag. 23:36 Det här stora, stora slottet som är jag. 23:44 Och så tänker jag att dagarna går, åren går. 23:50 Och man gör egentligen väldigt lite för att på riktigt genuint försöka förstå vad det är som händer. Och jag tror inte att jag menar Jag ser för mig någon som går i samtalsterapi i 30 år hos samma terapeut. 24:08 Och som aldrig kommer till rätta med vem man är. Det är ju frästande att tänka att det i själva verket är att odla sina nevroser snarare än att förstå dem. 24:22 Jag tycker att terapi är bra. Jag har börjat gå i terapi igen för övrigt. 24:31 Men det är ju någonting jag tycker i alla fall. I ett normalt psykologiskt sammanhang åtminstone. 24:38 Att terapi är någonting man ska ägna sig åt i projekt. Personliga projekt. Snarare än att göra det till någonting som hela tiden löper hand i hand med ens liv. 24:49 Därför att jag tycker att det egna ansvaret, det egna arbetet, det är någonting annat. 24:54 Det går djupare och det är någonting som man måste välja aktivt. 25:03 För risken med att ha en samtalspartner om allt som är en själv är ju att man hamnar i mönster där båda blir blinda för vad som verkligen pågår. 25:17 Och där man också kan bli beroende av att vara på ett visst sätt. 25:23 Och det är därför som jag känner när vågen drar förbi och kraschar bakom mig och jag står kvar helt på andra sidan. 25:34 Som jag känner den här tomma, konstiga sorgen. Därför att jag tror att jag har byggt och blivit beroende av att jag är en person som får kraftig rädsla för saker. 25:46 Och flyr och gömmer mig och bryter ihop och kraschar känslomässigt. 25:55 Men det är inte den jag är. 26:01 Och kanske har jag aldrig varit det heller. 26:07 Det är nästan som en besvikelse att upptäcka att jag egentligen inte har några ord och något språk för att beskriva mig själv. 26:18 Jag är ett anonymt mysterium. Är jag ens jag, du vet? 26:27 Och det skulle kunna vara otäck känslan, men för mig är den känslan nästan bara... Jaha, var det här allt? Så känns det. Precis så känns det. 26:39 Jag står där och låter vågan skölja över mig och sen känner jag... Jaha, var det här allt? 26:46 Vad finns det nu för glädje och nytta och eufori och känsla av mening? 26:54 När den här känslan av att ha övervunnit någonting kraftfullt bara ledde mig ut i ett alldeles tomt rum. 27:08 Och det blir så tydligt då att det man är rädd för inte är någonting. 27:16 Okej, så nu ska jag... 27:18 Jag vet ju inte vad du är rädd för att somna. 27:22 Så det är möjligt att det här träffar helt fel. Jag vet ju inte. 27:27 Det kanske inte alls stämmer i ditt fall. Men jag chansar. Det du är rädd för. 27:33 Det är ingenting. Jag kan ju ha helt fel här. Det kan ju hända. Det du är rädd för verkligen är någonting. Ja. 27:49 Men vi kan i alla fall leka med tanken. 27:51 Därför att i många fall tänker jag här och nu där jag sitter. 27:57 Och vet allt. Säg det du är rädd för. 28:04 Ingenting. 28:09 Du är rädd för någonting. 28:14 Som är lika meningslöst som det du tycker är meningslöst på riktigt. 28:21 Och det här är ju en känsla av besvikelse. 28:26 Det kan ju vara det. På något skruvat sätt. För det är ju inte som att man älskar sina rädslor. 28:33 Ändå är det som att livet blir tomt utan dem. 28:40 Och det här tycker jag är väldigt inspirerande att tänka på. 28:48 Jag får en känsla om mening. 28:50 Det är meningsfullt att gräva i det här. 28:58 Och ibland när jag sitter i det där tomma 29:06 Så kan det slå ner som en blixt i mig. En sån här blixttanke fast. 29:10 Av en annan art. 29:12 Ingen jobbig utan. 29:16 Som ett tomtebloss som tänds långt bort i ett rum. 29:21 Där jag förstår att det här. Är alldeles fantastiskt. 29:26 I detta tomma som uppstår. När det som konstituerat ens väggar spelar ut sin roll. 29:35 Där finns det en djup mening. 29:42 Om man plockar bort allting så uppstår en annan typ av mening som undgår all verbalisering. 30:04 Och det är jag jätteintresserad av som. 30:09 Jag skrev en dikt häromdagen. Jag har börjat skriva dikter igen. Efter många, många år av att tyckte att det har varit cringe och pinsamt. 30:19 Eller ointressant kanske. Men nu har det igen... 30:24 Jag tror att det kom sig av att jag började längta efter att kunna spela instrument. 30:32 För att på ett sätt är ju poesin bokstävernas motsvarighet till toner på något sätt. 30:39 Och jag kan inte spela instrument. Jag är jättedålig på det. Och jag har också, när jag har sjungit saker så har jag hört mig själv inspelad. Och så har jag tänkt, med besvikelse har jag tänkt att jag har tappat lite min sångröst. 30:55 jag har sjungit för lite jag har underhållit den för lite det låter illa när jag sjunger och jag blir besviken och ledsen över det och så automatiskt nästan utan att jag har tänkt det aktivt så har jag börjat skriva dikter igen för att jag känner att där kommer jag åt någonting som jag inbillar mig att en musiker kommer åt när den spelar sitt instrument Eller när man sjunger någonting. 31:26 Och så skrev jag häromdagen. 31:31 Och jag ska inte läsa upp den. Men jag skrev i alla fall. 31:35 Och då går det till så här att jag bara skriver. Jag har en oartikulerad känsla i mig. 31:43 Och då kan man ju hålla på och jobba med liknelser och sånt. Men det känns som att då håller man på och intellektualiserar hela grejen. 31:56 Utan jag försöker hålla mig lite grann som att man. Du vet när man tittar på stjärnhimlen. 32:04 Har du varit med om det här någon gång? 32:11 När man. 32:17 Tittar på stjärnorna. 32:20 Och så kan man se. 32:22 I ögonvrån kan man se fler stjärnor. 32:26 Och sen när man vänder blicken och tittar på åt det håll där man såg fler stjärnor, då försvinner de. 32:34 Och det beror på att ljusinsläppet i ögonvrån är känsligare än det som går rakt framifrån, tror jag. 32:42 Jag vet inte om det är så på riktigt. 32:51 Och då... 33:03 Så är det när jag skriver då. 33:05 Då är det som att i min ögonvrå så kommer det ord. I min mentala ögonvrå. 33:12 I min verbala ögonvrå så dyker det upp ord. 33:18 Och jag förstår inte varför de är där. 33:21 Och mitt uppdrag där är heller inte att förstå varför orden är där. 33:27 Och det här är verkligen så häftigt att göra så här. 33:36 Det som är utmaningen här är att titta men inte titta. Förstår du? Att låta... Liknelsen med stjärnhimlen är faktiskt ganska passande för det är ju lite likadant där. Om man tittar upp mot stjärnhimlen och ser plejaderna i ögonvrån då är ju själva utmaningen att inte vända blicken mot plejaderna för då försvinner de för många av dem är så ljussvaga. 34:03 Man måste ju vara i en väldigt nattsvart natt för att se plejaderna ordentligt och inte ens då ser man dem allihop. 34:14 Så där jag bor så är det ju i allra högsta grad en subliminal upplevelse. Detta att se stjärnor som man inte ser. 34:26 Samma sak med att skriva då. 34:28 Att jag hör, jag erfar ord som jag inte ser eller hör eller tänker. Jag erfar tankar som jag inte tänker. 34:39 Så är det. 34:40 Det är som att det är undertankar. 34:44 Och naturligtvis är det ju någon typ av intellektuell process det här. Därför att mitt undermedvetna har ju inga ord. Men jag tror att det finns nivåer här. 34:57 Där vissa ord och vissa meningar, alltså vissa tankar, äger rum på en mer oartikulerad plats. Det är så tror jag vi har det allihopa. Och att konstarten här, om man kan prata om sånt, det är att lära sig att lyssna på den strömmen. Den underströmmen av oartikulerad sanning. Eller tanke bara. 35:21 Det behöver kanske inte vara sanning heller. 35:28 Ja, i alla fall. 35:34 Då uppstår ord som är nästan främmande för mig och ändå känns de otroligt hemma. 35:45 Otroligt meningsfulla. 35:50 Och så läser jag det efteråt. 35:53 Ibland känns det inte sant. Ibland känns det som när jag det jag har sett i ögonvrån då har jag konstlat till det. Förstört någonting. 36:07 Och ofta så har jag också lagt på någon liten knorr som jag själv har tänkt ut efteråt. Det är svårt att undvika det. Och det behöver heller kanske inte vara fel. Det som är ens medvetna jag kan ju också ha saker att säga till om. 36:26 Kan ju också vara klok och formulera så fint och sant och så. 36:36 Men det är den här fina balansgången mellan att gå in och förstöra någonting med sina tankar, sina aktiva tankar och sin vilja och sin självbild och sin fåfänga. 36:50 Och att bara hjälpa det här intuitiva, nästan ordlösa, att få en värld. Och det är ju jätteinspirerande sådana. 37:03 Så jag skrev den här dikten och sen läste jag den och sen så förstod jag inte vad den handlar om. 37:11 Men orden kändes rätt. 37:14 Och så bestämde jag mig för att jag skulle ge det här tid. Så jag bestämde mig för att jag skulle sitta. 37:20 Då och då under dagen skulle jag läsa den här texten igen. Det var bara åtta rader. 37:25 Då skulle jag läsa den igen. 37:28 Och för varje gång jag läste den så kändes den sann. Men på ett sätt som jag inte förstod. 37:38 Och så efter ett tag så är det som någonting man bara har skymtat ner på den dyga botten i en sjö. 37:47 Långsamt stiger mot ytan. 37:52 Först ser man bara suddiga konturer förvanskade av vattnet. 38:02 Lite grann som när man tittar på månen genom ett teleskop. 38:08 Då är det som att man tittar på månen genom vatten. 38:15 De atmosfäriska störningarna. Alltså jordens atmosfär skapar virvlar och vågor. 38:27 Vad säger man? På engelska säger man ripples. 38:30 Krusningar. Tack Henrik. 38:34 Så det är som att varje himlakropp, omgivet av en atmosfär, är åtskilda från allting annat av vatten. 38:47 Så då ser man först något som krusar sig där nere. Och sen så långsamt, långsamt, långsamt så stiger det upp och får konturer och man kan se beskaffenheten hos det man bara anat förut. 39:04 Och då bestämde jag mig för att jag skulle försöka komma ihåg att det här är någonting som jag kan. 39:12 Jag kan sätta ord på saker som inte har ord. 39:17 Jag kan hitta saker djupt inuti som har ett värde. Oavsett om de är sanna eller bara... 39:30 Ett ljud. 39:32 Oavsett om det är sant eller hittepå. 39:38 Det här är min gåva. 39:40 Om man bara uttrycker sig lite flummigt och romantiskt och säger att alla har en gåva. Då är det här min gåva. Och jag som har gått och gränt mig så mycket över att jag inte kan skapa så som en musiker kan skapa. 39:55 Jo, men det här är min gåva. Det här är min musik. 39:59 Jag kan det här. 40:02 Och då genomfors jag av en känsla av väldigt djup mening. 40:09 En känsla av att det här är meningen med mitt liv. 40:15 I den mån man kan prata om sånt. 40:19 Meningen med liv. 40:27 Så jag... 40:34 jag hade den här jag vet inte ens om jag kan säga vad den handlade om. 40:41 Nej, jag kanske inte ska det för det känns också som att det är någonting som bara handlar om mig egentligen. 40:48 Men det gav mig väldigt mycket. 40:51 Och nu jobbar jag lite grann på att försöka skjuta bort tankarna på att jag måste lära mig olika instrument och olika Det är en källa till så stor sorg hos mig. 41:10 Att jag aldrig tog det där på allvar. 41:14 Instrumentaliserandet. Eller sången. 41:18 Jag fick ju alltid höra när jag var liten att jag hade så fin röst. 41:23 Och när jag pluggade på scenskolan så sa alla Åh Henrik du är ju så bra sångare och så. 41:28 Och sen så sjöng jag väl lite när jag gjorde barnteve men det var ju mest brukssång. Och sen dess så har det liksom bara legat i träda. 41:41 Och innan du nu Åker pulka. 41:45 Nerför det högsta kyrktornet. Ner till det lite lägre kyrktornet. 41:50 På en lina som då spänt upp mellan topparna. Och skriker att. Men det är inte för sent. Sätt bara igång och börja sjunga. 41:57 Så vill jag bara säga att. Ja absolut men. Det jag väl kom åt här är att jag kanske inte behöver. 42:05 Känna sorg och bitterhet över just den delen av vad det är att uttrycka någonting som ligger djupare än bara intellektuellt formulerade grejer. 42:22 Utan att det finns andra vägar också att gå. 42:26 Däribland då det som jag faktiskt känner att jag kan. 42:30 Att sträcka mig ner i djupet under det som jag ligger under. Och känna runt där nere. 42:37 Och fånga saker och dra upp dem i ljuset. 42:45 Jag tror inte att jag pratar om några fundamentala sanningar eller så. 42:52 Jag tror inte att jag menar att det handlar om att man lär sig viktiga sanningar om sig själv. Jag tror också att precis som det är med vatten så är det lite hipp som happ. 43:05 Man kan få upp allt möjligt när man inte ser vad man rotar runt i där nere. Gamla cyklar och bilbatterier och alger och sjögräs. Och fiskar och skräddare som hoppar runt på vattenytan. 43:18 Det finns allt möjligt under vattnet. 43:21 Och det är egentligen bara fåfängt att prata om att det finns saker som är sanna och saker som är falska och ger dem ett värde ut efter det. 43:30 Allt som rör sig i mig har ett värde. 43:33 Oavsett vad det har för sanningshalt om det ens finns någonting som heter sanning. 43:43 Sanning och lögn, det är någonting som äger rum på högre, mer ytliga plan. 43:52 Vi är liksom ett samhällssurium av en massa olika strömningar bara. 44:00 Så egentligen är det onödigt att försöka sätta etiketter på allting. 44:06 Det här är sant, det här är falskt. 44:08 Jag tänker ofta på det här för när jag var liten, eller ung i alla fall, så har både pappa och mamma alltid varit väldigt duktiga på att berätta, sätta in saker i berättelser. 44:21 Och ju äldre jag blir desto mer känner jag att jag vill bort från det där. 44:25 Jag vill bort från att bygga berättelsefort runt om mina upplevelser. 44:35 pappa kan vara duktig han kan säga såhär det här hände för att det här och det här skulle hända så kan han säga det finns ett slags tillrättaläggande i efterhand och jag förstår ju varför man gör det jag gör ju också det, alla gör ju det Ett exempel i mitt liv är ju min berättelse om baskern. Att jag var mobbad som liten och sen satte jag på mig en basker. Och så vann jag självrespekten och så. Det är ju sant, men det är ju också bara en konstruktion. 45:08 Det är ju jag som har valt att berätta mitt liv så. 45:13 Det finns ju en massa subberättelser eller parallella berättelser som äger rum samtidigt. 45:20 Som jag inte ens ska försöka påge mig på. Men ingenting är ju mer sant än det andra. 45:28 Allt som har ägt rum äger rum. Även det som idag inte bärs upp av någon slags retrospektiv tillrättaläggande. 45:39 Och jag tror inte jag menar att det är fel att göra så. 45:42 Men jag tycker man ska vara medveten om vad det är man gör när man minns saker. 45:48 På det viset. 45:54 Hur ska man hitta vägen igenom allt det här då? 45:58 Det är väl lite som när man simmar. 46:02 Det är ju egentligen helt galet att simma. 46:06 Och man simmar i en sjö där man inte bottnar. 46:10 Det är ju helt galet att man ändå flyter, att man ändå är där. 46:15 Det är en alldeles okänd plats. 46:18 Och ens fötter dinglar i... 46:22 fria långt över marken som är botten då och det är ju bara tillit och i viss mån skicklighet som gör att man fortsätter vara att man inte sjunker till botten och naturligtvis så länge man har luft i sin kropp kanske nu vet jag inte vad jag pratar om det är ju spännande 47:01 Det är inte meningen att man ska veta vad man ska hålla sig i. 47:06 Eller är utmaningen att känna sig trygg nog att hålla i det man inte kan hålla i? 47:13 Att hålla i ohållbarheten. 47:16 Som ju vatten är. Det finns ingenting fast att hålla i när man är i vatten. 47:23 Jag kan inte hålla mig fast i ett räcke. Om man inte är Jack och Rose på dörren. 47:35 Det finns ingen dörr. 47:36 Det är bara vatten. 47:39 Och jag har bara mig och min kropps beskaffenhet. 47:43 Min skicklighet och min tillit och trygghet. 47:49 Och att det i sig är det som är utmaningen då. 47:57 Att våga flyta i livet. För det finns inga garantier. Det finns ingenting fast att hålla i. 48:06 Och allting som är fast att hålla i. 48:08 Det är ingenting. 48:13 Allting som utgör verkliga hållpunkter. 48:18 De fungerar tillfälligtvis men de försvinner. Allt sånt försvinner. 48:25 Och det är därför som rädslor och ilska och sorg också kan vara saker man håller sig i det här flytandet. Och att det kan finnas en trygghet i att veta att jag är en person som får panikångest när jag sitter med vatten i munnen och plötsligt får en känsla av att jag vet inte hur man sväljer längre. 48:49 Det är också en trygghet. 48:54 Men om jag lyser på det här faktumet att jag är den sortens person så försvinner det faktumet och jag blir kvar i ett alldeles tomt rum. 49:09 Det alldeles tomma rummet av att inte vara det man tror att man har varit eller intalat sig själv att man har varit. För att man behöver det. Man behöver vara det man tror att man är. 49:25 Och då kan man rusa ikapp sig själv och säga stanna här nu Henrik. Stå still här nu. 49:38 Ta inte vägen någonstans. 49:43 Stå still. 49:47 Och så någonstans långt bort så tänds ett tomteblås. 49:53 Och det är inte meningen att du ska springa dit. 49:56 Det kommer säkert att flytta sig även om du börjar rusa efter det. Det kommer säkert att tändas någon annanstans. 50:03 Eller så rusar du dit och så kommer du på att det var ingenting. 50:08 Det var inget tomteblås där. 50:12 Det är att så fort man försöker jaga och pinpointa någonting så försvinner det. 50:17 Så fort man försöker nå någonting, skapa någonting, bygga någonting som är större än det man kan bygga omedelbart här och nu. 50:26 Så försvinner det. 50:30 Precis som det där med att somna. 50:33 Att så fort man försöker somna så slutar det fungera. Så kan man inte somna. 50:42 När man bestämmer sig för att inte tänka den där tanken. 50:46 Då tänker man den där tanken. 50:50 Och om man bestämmer sig för att koncentrera sig på att bara tänka en tanke. Då bör man tänka på andra saker. 50:59 Det är som att hela våra väsen egentligen är byggda för. Gå bort från det vi bestämmer. 51:06 Våra... 51:09 Vi är varelser som vägrar förankras. Som vägrar stanna. 51:16 Oavsett vad vi har för mål och ideal. 51:20 Vad vi föresätter oss. 51:25 Vi är lika flytande som vattnet. 51:30 Och det är det som är så motsägelsefullt. För vi letar ju hela tiden efter fast mark. 51:40 Och ändå är den omöjlig att hitta. 51:45 Men hur uppnår man då ett tillstånd av att våga säga ja till det där att man aldrig riktigt bottnar, aldrig riktigt kommer i land? 52:04 Hur lär man sig acceptera att den längtan och den driften hos oss finns här men aldrig kommer att infrias. 52:17 Mer än under korta stunder. 52:25 Hur lever man ett liv där man vet att ens längtan och ens drömmar ens längtans mål hela tiden flyttar sig längre och längre bort? I min bok Tillvial som jag skrev 2019 så handlar det ju om två syskon som är ensamma i ett stort rymdskepp som är anpassat för Flera tusen personer men deras mamma snodde skeppet. 52:48 När jorden var på väg att gå under. Och bara stack iväg med sina två barn. 52:53 Och sen har hon mamman av olika anledningar lämnat barnen själva på det här skeppet. 52:59 Innan du nu rusar iväg och skriker. Varför är han som mörks? Det här är egentligen en ganska varm och fin historia. Men det blir ju tydligare då när det finns en mörk fond. 53:10 Och det är därför den är mörk. 53:13 Det som är tröstlöst i de här syskonen. För de är på väg till en planet som heter Vial. 53:20 Och där ska mänskligheten börja om. Men det visar sig att Vial hela tiden flyttar sig bort från dem. I samma hastighet som de åker mot Vial. Så de kommer aldrig komma dit. 53:36 Och... 53:38 För mig, det där tycker folk är så mörkt och tröstlöst och hemskt. Två barn ensamma i rymden och så kommer de på att de inte, deras mamma har lämnat dem. Och de kommer på att de aldrig kommer att komma fram. Och då undrar folk, varför vill han alltid in och härja i mörkret? Men för mig är det där, det är inte så mörkt. Jag tycker det där snarare handlar om att acceptera det mänskligaste eller det sannaste av det mänskliga villkoren. 54:10 Att vi faktiskt inte vet vart vi ska. Och att dit vi ska alltid flyttar sig. 54:17 In i nästa rum och nästa rum och nästa rum. 54:21 Och det syskonen gör är att de bestämmer sig för att de ska stanna. 54:26 Och i boken så är det en... Man skulle väl kunna säga att det är ett happy ending. 54:31 Men i pjäsen som jag skrev som boken bygger på så är det lite mörkare. Det är mera... 54:41 frågetecken vad som händer. De hoppar ut ur rymdskeppet med rymdirekter på. 54:46 Och man vet inte vad som händer. 54:51 Men de måste stanna liksom. De känner ett behov av att de inte längre vill jaga. De vill stanna där de är. 55:02 Och det där är ju tycker jag det känns ju jättesant i mig när jag tänker på sånt. 55:12 Att stanna. 55:18 Men jag tror inte att jag menar att man ska ge upp sina drömmar så. 55:23 För det har jag alldeles för många drömmar för att våga predika utan dåligt samvete. 55:30 Gud vad jag har mycket drömmar. 55:34 Det är så mycket jag vill göra. 55:36 Och jag menar kanske inte heller att saker inte är att allting är ouppnåeligt. Men jag menar i lite vidare bemärkelse att allting som man längtar efter det flyttar ju sig. Även när man uppnår det man allra helst ville så flyttar det ju sig till nästa dörr långt, långt bort. Och det är ju på något vis som att vi beskriver lyckan som någonting som hela tiden är bortom oss. 56:05 Och det är därför syskonen hoppar ifrån rymdskeppet. Vi ska inte vara i evigheten, säger Gladys. 56:16 Och där menar hon väl rymden naturligtvis, men också... 56:22 För mig just nu i den här kontexten, vi ska inte vara ständigt på väg mot ett mål som flyttar sig bort från oss i samma hastighet som vi själv susar fram genom rumtiden. 56:44 Ibland tänker jag att allting redan har hänt sådana. 56:48 Och att allt som har hänt händer nu. 56:52 Och att allting redan är uppställt. Och att det är vi som rör oss genom tiden. 56:59 Snarare än att tiden rör sig genom oss. 57:06 Att han den där som drömde om en framgångsrik podcast. 57:13 Han lever parallellt med mig. 57:17 Och man zoomar ut lite. 57:21 Och han den där som lever min dröm nu. 57:27 Han lever också samtidigt som jag. 57:30 Fast för mig är han i framtiden. 57:37 Jag tycker om att stanna i en tanke. 57:40 Och försöka zooma in så mycket jag kan på enskilda små pixlar i den här tanken. 57:47 Vad är det här exakt? 57:54 Det här kräver ju att man tar sig tid att göra det. 57:58 Jag tycker varje människa inser att jag har varit jätte preachy idag. 58:06 Det är väl som det är då. 58:08 Då blir det ett sånt avsnitt. 58:10 Men jag tycker att varje människa minst en gång i veckan skulle ha schemalagd tanketid. 58:20 Och det ska vara en stund på dagen eller kvällen eller natten eller när det passar. När man bara sätter sig och tänker. Man får gärna ha något gott. Typ kaffe eller någonting. 58:32 Och så ska man sitta och 58:38 tänka. 58:39 Och så ska man inte stressa. 58:43 Och så ska man inte tänka att det ska finnas en färdig mall för vad man ska tänka eller vad man ska komma fram till. 58:50 Inget mål. Bara börja tänka. 58:55 Och sen kan det ju vara att man bara tänker på bananskal hela tiden. 58:58 Då är det så. 59:03 Vanligtvis kanske det är att man tänker på besvärliga grejer. 59:06 Varför man aldrig lyckas med det och det. Eller varför den personen i ens närhet gör sig ju så. 59:13 Eller varför det hände och varför det inte hände. 59:19 Men det är också bra. 59:24 Om man har tid kan man dessutom ramla ner genom en tankelucka. Och plötsligt hamna på helt andra domäner. 59:34 Och så föds någonting alldeles nytt. 59:41 Men nu sover du. 59:45 Och om du inte gör det, och om du hör det här, så vill jag bara säga två saker till dig. 59:50 Du som lyssnar nu, du är en av få som inte sover. 59:55 Det gör dig till någonting alldeles speciellt. 59:59 Du är typ såhär asball somna. 60:07 Sov gott.